Jag var 11 år gammal, var iväg på ridläger och var mitt under en hoppträning. Plötsligt ser jag i ögrånvrån en häst ridas långt borta i andra delen av ridbanan. Mina tankar var "Herregud vad fin, det måste vara Amaranta". Jag tänkte inte mer på det tills en höstdag då jag åkte upp till samma ställe för att hälsa på en häst. Jag gick förbi en hage, kollade upp och tittade rakt in i hennes ögon. Den känslan, jag kände det i hela kroppen. Hon kunde verkligen inte försvinna ur mina tankar och jag hälsade på henne många många gånger. När jag fick chansen att rida henne så kunde jag inte tacka nej. Den ridturen var inte långvarig men det var det absolut finaste gjort. När vi galopperade fram så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och då insåg jag hur otroligt mycket jag tyckte om henne. 

 

När jag fick chansen att ta hem en häst på foder så var det ingen tvekan om vilken ponny jag skulle ha. Den 11 augusti 2012 hämtade jag hem henne, den finaste individen jag någonsin mött. Hon var 5 år, alldeles grå och hon hade de finaste gångarterna jag någonsin sett. Väl hemma var då helvetet bröt ut. Det är svårt att förstå om man aldrig varit med om det hur mycket en ny miljö och rutiner kan ta fram sidor hos en häst. Det visade sig snabbt att hon hade psykiska blockeringar och var mentalt sönderstressad. Hon hade svårt att ens kunna gå lugnt från hagen, det kunde ta upp till 2 timmar att få kratsa hennes hovar och hon litade inte på någon. Hon fick panik för alla djuren som bodde på gården, blev så stressad när hon stod i en form av utebox att hon försökte krypa under undertråden på 70 cm ett flertal gånger. När hon blev riktigt rädd försökte hon trycka upp sig i människors knän och hon la sig ner gång på gång när hovis var ute och skulle fixa hennes hovar. 

 

Bland det värsta jag varit med om var ett tillfälle när jag hade henne uppbunden vid ryktning. På något sätt lyckades hon få grimskaftet runt halsen - och hon kunde inte andas. Jag tror att de flesta hästar hade fått panik, både av att sitta fast och att inte få luft. Men inte Amaranta, hon stängde av totalt, helt blockerad. Jag tackar fortfarande gudarna att jag är noga med säkerheten och hade säkerhetsknut som jag tillslut lyckades få upp med skakande händer. Vi gjorde flertal framsteg tills jag efter 2 veckor blev avbockad. Det slutade med en resa till akuten med ett brutet ben. 

 

Efter månader i rullstol och rehabilitering för att ens kunna gå mindra sträckor tog jag vid där min & Amarantas resa hade stannat. Att gå promenader med henne var vissa dagar nästintill omjöligt, hon bara drog iväg och klarade inte av pressen. Vid möte av bilar sprag hon rakt över en. Andra ridturen under igångsättningen blev jag avbockad - igen. Då var det väldigt nära att hon fick åka tillbaka kan jag berätta, men jag lyckades övertala att iallafall få kolla igenom A. Sagt och gjort, vi tog ut en form av equiterapeut som vi hade hört otroligt mycket gott om. Hon hade ryktet att kunna känna mer än vad somliga veterinärer kan. Magisk var denna personen, utan tvekan. Alla pusselbitarna föll plötsligt på plats. Hon hade ett snett bäcken som hon fått förmodligen av en spark eller att hon rullat över en sten. Det hade även resulterat med felbelastning, smärta i ryggen, spänningar m.m. Hon fick behandling och rehabiliteringen startade - likaså våran starka vänskap. 

 

 

Vi tog allt sakta men säkert och efter mycket slit började plötsligt nya sidor av henne blomma upp. Hon började gnägga när hon såg mig, kunde gå helt lös både in och ut från hagen. Hennes psykiska ostabilitet jobbades bort och hon började klara av stressiga situationer. Hon kunde gå promenader i helmörker och inte reagera ett dugg på de bilar vi mötte. Longeringen som innan varit helt omöjlig blev nu ett motioneringsalternativ, djuren var längre inga problem och hon erbjöd själv att lyfta hovarna vid kratsning. Vi kunde dansa runt i timmar i strålkastarljuset på ridbanan och varje gång jag gick mot bussen när jag skulle hem från stallet så följde hon mig så långt hon kunde på andra sidan staketet. Hon kunde nu vara ensam och hon började nu lita på mig till 100% i alla situationer. Vi började hoppträna från marken genom att leka följa John och när hon äntligen blev friskförklarad av veterinär så kunde jag börja rida henne.

 

Hon blev min allrabästavän och hon gjorde mig hög på livet varenda dag. Denna individen gick från zero to hero, hon lärde mig allt. Hon var den hästen som ingen 13-åring borde ha men jag gav aldrig upp trots att det som det kändes som enda alternativet många gånger. Det är lätt att vara efterklok, jag förstår idag att jag inte var en tillräckligt duktig ryttare för henne trots jag hade väldigt mycket unghästerfarenhet. Men det var inte en duktig ryttare som Amaranta behövde. Hon behövde en bästavän, någon som förstod henne. Den personen var jag. Jag blev hennes person.

Så mycket skitsnack som har gått bakom min rygg, folk som påstått att det var ett bortkastat år för henne. Jag kan inte annat än att skratta åt de människorna idag, för jag vet att detta var precis vad hon behövde. Hon blev den stjärnan jag alltid vetat att hon kunde bli och inte var det för att jag trimmade dressyrprogram.

 

Jag orkar varken tänka eller prata om henne, för det gör för ont. Jag saknar henne, jag saknar henne så mycket att jag inte finner några ord. Min själsfrände, the love of my life - jag älskar dig.